2013-08-06 09:46:09 Känslor
» Kommentarer(0) «

Fantastisk sommar detta.

När vi var ute på sjön igår kväll blev jag alldeles full av känslor. Stora och små. Glada och ledsna.

Allt var så vackert. Himlen, vattnet, solen, min familj. Luften, fåglarna, träden, öarna. Jag fick kippa efter andan medan ögonen tårades.

Ni vet när hela kroppen fylls av kärlek. Man vet inte var man ska göra av allt som bubblar inom en.

Tankarna fladdrande mellan då, nu och sedan.

Man vill inget hellre än att bara VARA NU. Det är nog det svåraste för mig här i livet. Alltid den ständiga lilla ångestbubblan för framtiden.

Hur länge har jag kvar detta? Detta fina nu:et som doftar såhär gott, som smeker min hud precis på detta viset, som fyller mina lungor med just den här luften.

När tar denna luften slut?

Åh, jag ville bara stanna tiden. Som så många gånger förut. Fånga in allt i en liten burk. En burk som jag kan öppna precis när jag vill. För alltid. För evigt.

Glädjen i barnens ögon, när vi for fram med båten över det relativt lugna vattnet. Saga hoppade upp och ner på rumpan där hon satt. Skrattade högt. Albin hållandes ansvarsfullt i lillasysters band bak på flytvästen. Kärleken i hans blick mot henne. Den går inte att beskriva.

Och såklart vanliga avbrott mitt i det glimmande skära. Albin plötsligt sur och sprang iväg på klipporna. Mamman (läs jag) ivrig över att hinna med allt innan solnedgången. Hinna med att äta kvällsmat precis på den platsen som jag hade sett ut där på ön. Hinna ta ett härligt svalande kvällsdopp. Hinna kramas. Hinna leka. Hinna med att vara sådär overkligt lycklig som man egentligen aldrig blir.

Och pappans största mål med kvällen. Att hinna fiska.

Kantstött blir det alltid. I alla fall i våran familj. Men vad gör det om hundra år? Redan om några månader minns vi bara det allra bästa.