Försenad (!) förlossningsberättelse...! Ett år sedan det satte igång :o)

2013-01-27 00:13:00 Förlossningsberättelse 2
» Kommentarer(2) «


För ett år sedan, kvällen den 26:e januari började mitt vatten sippra.

Yes, nu ni mina vänner släpper jag bomben. Förlossningsberättelsen tar här sin början. Inte en dag för tidigt ;)

Helt ärligt har jag hållit inne med detta för att inte skrämma upp vänner i min omgivning som har varit gravida under året som gått. Men hela tiden fylls det på med nya gravidnyheter bland de jag känner (superkul såklart!), så nu får jag trotsa ödmjukheten en smula.

Som sagt. Vattnet började att gå kvällen den 26:e. Det var lite lite lite vatten som sipprade då och då under hela natten. Jag var själv inte alls säker på att det ens var vattnet. MEN EN SPECIELL KÄNSLA växte sig starkare och starkare ju längre tiden gick. Jag kände mig mer och mer säker på att det var dags. Kommer ihåg att jag låg vaken flera gånger den natten och kände den där speciella känslan i hela kroppen...

Pirrig. Förväntansfull. Livrädd!

Det var det jobbigaste med den senaste graviditeten, att jag var så rädd för den kommande smärtan. Andra gången vet man ju liksom lite mer vad man har gett sig in på och vad man har att vänta...

Så vid varje liten antydan till förvärk under de sista graviditetsveckorna, blev jag riktigt orolig och skrämde upp mig själv en massa. Lite dödsångest helt enkelt ;)

Under natten till den 27:e januari 2012 valde jag till sist att ringa in till förlossningen för lite råd. Det var skönt att prata av sig med någon professionell. De tyckte att det jag beskrev verkade vara start av vattenavgång. Då jag redan hade en bokad tid hos barnmorskan kommande dag, så gjorde vi upp att jag skulle åka på den tiden om det inte hann bli värre innan dess.

Oj så spännande! Nu var det alltså dags... Inom ca ett dygn borde vår bebis vara ute.

Vår familj på fyra, skulle bli fem. FEM i familjen. Jösses. Storfamiljslivet here we come.

På morgonen den 27:e fixade jag och N allt det sista inför förlossning. Jag var nu helt inställd på att den stora dagen var kommen. Hade börjat få småvärkar, med mer eller mindre jämna mellanrum. Mina föräldrar kom hem till oss och vi sa ordentligt hej då till Albin innan vi åkte till MVC.

Min underbara barnmorska tog som vanligt emot oss med öppna armar. Klockan hade hunnit bli ca 14 på dagen och värkarna började bli både smärtsamma och mer intensiva. Men precis som när jag väntade Albin kom min dolda styrka fram. Biter tydligen ihop rejält när det väl gäller.

("Äh, de kommer tycka att jag är skitmesig om vi kommer in nu. De kommer skicka hem oss. Detta är nog inget." Detta rabblade jag på väg mot förlossningen, mellan superstarka värkar, då Albin skulle födas. När vi kom in var jag redan öppen 5 cm och ca 3,5 timmar senare föddes han).

Min barnmorska konstaterade långvarig vattenavgång och fixade så att vi var välkomna in till förlossningen för koll lite senare på eftermiddagen. Hon beräknade att jag skulle föda inom ett dygn.

Två timmar senare, vid 16-tiden, sitter vi på en pizzeria i samma kvarter som sjukhuset. Redan på vägen dit har mina värkar blivit intensivare. N tyckte nog att vi skulle ha åkt direkt in, men jag tyckte bestämt att vi skulle passa på att äta ;)

Där och då, på pizzerian, drar det igång ordentligt (!) Jag får slänga mig in på toan och ramla ner på knä på toagolvet med jämna mellanrum, för att inte skämma ut oss för hela restaurangen. N börjar bli orolig och vill att vi lämnar våra beställda kebabtallrikar och åker till BB. Jag stålsätter mig och äter nästan upp allt. Sedan ringer jag förlossningen. Är välkommen dit.

Tack och lov att vi var så nära. Detta börjar bli lite smått (med fet understrykning) outhärdligt.

"Checkar in" på förlossningen 16.20 och 18.18 kommer Saga ut.

Sanslösa två timmar däremellan.

Känslan av att vara så nära döden men ändå så levande. Kom även denna gång för sent in för att det skulle vara någon ide' med bedövning. Yes, födde helt utan bedövning denna gången med. Enbart med lustgas (Underbara lustgas!) Helgalet. SMÄRTA som jag aldrig nånsin trodde fanns.

Men jag klarade det och det är jag så sjukt stolt över. Tack till min underbara kropp som har sådana dolda talanger! TACK KVINNOKROPPEN, du är ta mig tusan helt fantastisk.

Förlossningen gick "enligt boken" helt utan komplikationer. Inga stygn behövdes. Men min känsla var såklart att det var det värsta jag har varit med om ever.

När Albin hade kommit ut sa jag:
"Älskling, nästa gång adopterar vi..."

När Saga hade kommit ut:
"Aldrig mer!!"

Sedan har ju psyket den otroliga förmågan att tränga undan de hemska minnena och göra plats för allt det härliga. Och JA, det ÄR DET BÄSTA man kan vara med om! Finns inget häftigare, finare, vackrare än att föda ett barn. Enligt mitt tycke. Skulle jag kunna göra om mina två förlossningar, alltså spola tillbaka tiden, så är det ingen tvekan om att jag skulle göra det. HEJA LITE PÅ DÖDEN och sedan vända om i tunneln för att leva STARKARE än någonsin förr.

Kärlek// Anna



Vår lilla Saga

2012-01-28 09:47:00 Förlossningsberättelse 2
» Kommentarer(7) «


Lycka! Nu är vårt pyre här. En underbar dotter som heter Saga.

Född 27 januari 2012 kl.18.18
Vikt 2935 g
Längd 48 cm

Sååå liten och söt.

Berättar mer när vi själva har hunnit landa och förstått att denna Saga är sann.