Om min förlossning 21 juli 2008

2011-12-28 12:13:00 Blandat om Albin
» Kommentarer(0) «


Blev nostalgisk och började kolla tillbaka i bloggen och läsa gamla inlägg. Hittade bland annat detta:

"http://withlovefrom.blogg.se/2009/july/a-special-night.html

Skrivet natten till Albins 1-årsdag

För ett år sedan låg jag på köksgolvet i vår förra lägenhet och kämpade emot mina värkar som bara blev starkare och starkare. Hoppades att N snart skulle komma in så att vi kunde bege oss till BB. Han stod utanför och pratade med Andreas som skulle skjutsa P till vår barnvakt. Jag ville inte verka mesig så jag höll inne mina skrik och tänkte att "äsch, det här är nog inte de riktiga värkarna, det är bara jag som är så känslig."

Efter prat med en barnmorska via telefon tog jag mig en dusch när det var cirka 3-4 minuter mellan värkarna. Gick sedan till bilen tillsammans med mina älskling och visste nu säkert att det skulle blir en bebis ganska snart - kanske om ett dygn eller så.

Kom in till förlossningen vid ettiden på natten. Den jädrans entédörren var låst så N var tvungen att ringa på porttelen medan jag ägnade mig åt någon märklig gympa (ja det var väl ungefär så det såg ut på långt håll.) I själva verket slängde jag mig då och då ner på knä för att dämpa smärtan. samtidigt tänkte jag "shit vad de kommer tycka jag är löjlig...".

Vid en undersökning cirka en kvart senare konstaterade min barnmorska att jag var öppen cirka 6 centimeter. "Du har verkligen gjort ett bra jobb hemma. Vad du har kämpat!".

Sedan följde de mest spännande timmarna i mitt liv. Snabba och intensiva timmar som mest bara är ett stort töcken för mig, men som ändå betyder så mycket och som jag gärna skulle vilja göra om. 04.22 var vår fina underbara son född och jag kunde pusta ut och upptäcka att jag hade överlevt. Jag hade klarat det! En enorm känsla av att vara värsta powerwomen spreds sig genom min kropp. Jag var hög. Hög på livet. Hög på adrenalin. Hög på lustgas, som var den enda smärtlindringen jag fick under hela förlossningen.

Känslan är obeskrivbar. Under natten mellan den 20 och 21 juli 2008 upplevde jag de största känslorna jag någonsin har känt. I min hjärna pendlade jag mellan liv och död, hopp och förtvivlan, trygghet och rädsla. Livet var så stort och så skört och så himla nära och verkligt.

Min förlossning är trots mycket smärta och stor rädsla det absolut bästa jag varit med om i hela mitt 24 åriga liv.

Uppdatering 00.05 21 juli 2009:

Nu sitter jag här i soffan i vårt radhus, i mitt nya liv och varvar ner efter tårtbak och städning. Tänker tillbaka på mitt liv för ett år sedan och försöker att minnas så mycket som möjligt av natten på förlossningen. De där drygt tre timmarna som efteråt kändes som fem minuter, men som under krystvärkarna kändes som en evighet.

Minns så väl att jag kände sådan lättnad när vattnet gick (cirka 40 minuter innan Albin föddes). Jag var helt säker på att förlossningen var klar då och att mitt barn var ute. Snacka om besvikelse när jag förstod att det bara var vattnet som hade gått. Det var bara att kämpa vidare. Tidsuppfattningen under förlossningen var helt crazy. Ni är säkert många som tänker "oj, vad snabb förlossning - rena lyxen ju!". Något jag har förstått under mitt första år som mamma är att förlossningar är inget man kan jämföra. Det finns de som kämpar i flera dygn och till sist måsta föda med kejsarsnitt för att deras kroppar inte orkar mer. Min förlossning var snabb men oerhört intensiv - det fanns knappt en minuts vila. Det var överhuvudtaget inte aktuellt med något "varva ner" mellan värkarna. Enligt "boken" - en perfekt förlossning utan komplikationer. I mitt huvud - en alldeles för snabb förlossning för att jag skulle kunna hinna vara närvarande psykiskt. Min kropp var där och gjorde sitt jobb. Mina tankar var i livets sista tunnel. Men som sagt, det är det bästa jag varit med om. Inga som helst tvivel om det nu ett år efteråt = )

Imorn är den stora dagen! Imorn fyller mitt barn ett år. Ett helt jäkla år. Ett helt underbart år! Vad mycket vi har varit med om tillsammans redan nu. På sätt och vis har ju året gått fort, men samtidigt känns det som att vi har känt varandra hela mitt liv. Jag skulle bli tokig av sorg utan denna vackra pojke som förgyller alla mina dagar. Jag skulle slita mitt hår och fylla min själ med svart, svart, svart. Jag skulle aldrig mer kunna bli hel igen om han försvann från mitt liv.

Jag älskar honom oändligt. Till stjärnorna och tillbaka och flera flera flera varv runt universum.

Ska bli så spännande att fira hans 1-årsdag så jag kan knappt bärga mig. kan ju dock vara smart att få sig lite sömn innan dess ; )

Kärlek till er alla denna speciella natt

PS. Bildspelet uppe till höger är en hyllning till min 1-åring."


Känns stort att läsa om det där igen. Oj vilka känslor en förlossning framkallar. Kan inte annat än att bli lite nervös nu inför nästa förlossning, men känner mig för övrigt lite oroväckande lugn denna gången. Finns ju egentligen inget att göra i förväg, bara att vänta och se hur det blir.


Nyfödd Albin sommaren 2008

A special night

2009-07-20 23:56:00 Albin fyller månader & år
» Kommentarer(3) «


21 juli 2009 23.35

För ett år sedan låg jag på köksgolvet i vår förra lägenhet och kämpade emot mina värkar som bara blev starkare och starkare. Hoppades att N snart skulle komma in så att vi kunde bege oss till BB. Han stod utanför och pratade med Andreas som skulle skjutsa P till vår barnvakt. Jag ville inte verka mesig så jag höll inne mina skrik och tänkte att "äsch, det här är nog inte de riktiga värkarna, det är bara jag som är så känslig."

Efter prat med en barnmorska via telefon tog jag mig en dusch när det var cirka 3-4 minuter mellan värkarna. Gick sedan till bilen tillsammans med mina älskling och visste nu säkert att det skulle blir en bebis ganska snart - kanske om ett dygn eller så.

Kom in till förlossningen vid ettiden på natten. Den jädrans entédörren var låst så N var tvungen att ringa på porttelen medan jag ägnade mig åt någon märklig gympa (ja det var väl ungefär så det såg ut på långt håll.) I själva verket slängde jag mig då och då ner på knä för att dämpa smärtan. samtidigt tänkte jag "shit vad de kommer tycka jag är löjlig...".

Vid en undersökning cirka en kvart senare konstaterade min barnmorska att jag var öppen cirka 6 centimeter. "Du har verkligen gjort ett bra jobb hemma. Vad du har kämpat!".

Sedan följde de mest spännande timmarna i mitt liv. Snabba och intensiva timmar som mest bara är ett stort töcken för mig, men som ändå betyder så mycket och som jag gärna skulle vilja göra om. 04.22 var vår fina underbara son född och jag kunde pusta ut och upptäcka att jag hade överlevt. Jag hade klarat det! En enorm känsla av att vara värsta powerwomen spreds sig genom min kropp. Jag var hög. Hög på livet. Hög på adrenalin. Hög på lustgas, som var den enda smärtlindringen jag fick under hela förlossningen.

Känslan är obeskrivbar. Under natten mellan den 20 och 21 juli 2008 upplevde jag de största känslorna jag någonsin har känt. I min hjärna pendlade jag mellan liv och död, hopp och förtvivlan, trygghet och rädsla. Livet var så stort och så skört och så himla nära och verkligt.

Min förlossning är trots mycket smärta och stor rädsla det absolut bästa jag varit med om i hela mitt 24 åriga liv.

Uppdatering 00.05 21 juli 2009:

Nu sitter jag här i soffan i vårt radhus, i mitt nya liv och varvar ner efter tårtbak och städning. Tänker tillbaka på mitt liv för ett år sedan och försöker att minnas så mycket som möjligt av natten på förlossningen. De där drygt tre timmarna som efteråt kändes som fem minuter, men som under krystvärkarna kändes som en evighet.

Minns så väl att jag kände sådan lättnad när vattnet gick (cirka 40 minuter innan Albin föddes). Jag var helt säker på att förlossningen var klar då och att mitt barn var ute. Snacka om besvikelse när jag förstod att det bara var vattnet som hade gått. Det var bara att kämpa vidare. Tidsuppfattningen under förlossningen var helt crazy. Ni är säkert många som tänker "oj, vad snabb förlossning - rena lyxen ju!". Något jag har förstått under mitt första år som mamma är att förlossningar är inget man kan jämföra. Det finns de som kämpar i flera dygn och till sist måsta föda med kejsarsnitt för att deras kroppar inte orkar mer. Min förlossning var snabb men oerhört intensiv - det fanns knappt en minuts vila. Det var överhuvudtaget inte aktuellt med något "varva ner" mellan värkarna. Enligt "boken" - en perfekt förlossning utan komplikationer. I mitt huvud - en alldeles för snabb förlossning för att jag skulle kunna hinna vara närvarande psykiskt. Min kropp var där och gjorde sitt jobb. Mina tankar var i livets sista tunnel. Men som sagt, det är det bästa jag varit med om. Inga som helst tvivel om det nu ett år efteråt = )

Imorn är den stora dagen! Imorn fyller mitt barn ett år. Ett helt jäkla år. Ett helt underbart år! Vad mycket vi har varit med om tillsammans redan nu. På sätt och vis har ju året gått fort, men samtidigt känns det som att vi har känt varandra hela mitt liv. Jag skulle bli tokig av sorg utan denna vackra pojke som förgyller alla mina dagar. Jag skulle slita mitt hår och fylla min själ med svart, svart, svart. Jag skulle aldrig mer kunna bli hel igen om han försvann från mitt liv.

Jag älskar honom oändligt. Till stjärnorna och tillbaka och flera flera flera varv runt universum.

Ska bli så spännande att fira hans 1-årsdag så jag kan knappt bärga mig. kan ju dock vara smart att få sig lite sömn innan dess ; )

Kärlek till er alla denna speciella natt

PS. Bildspelet uppe till höger är en hyllning till min 1-åring.

När lillen kom till jorden...

2009-03-15 00:44:00 Albin fyller månader & år
» Kommentarer(1) «


...det var en dag i juli. när solen sken som vackrast och sommaren var här.


Lilla knytet blir snart åtta månader. Den 21 juli känns som igår. Och ändå har det hänt så otroligt mycket sedan dess. Nu kan jag verkligen förstå tonårsföräldrar som är som frågetecken, när deras barn ska ut och festa, och som undrar var tiden tog vägen. På något märkligt sätt så verkar det som att ens egen tid stannar upp när man blir förälder.

Inte så konstigt med tanke på att man blir upp över öronen förälskad i sitt lilla knyte.

Tänkte att detta ska bli starten på ett tema kring gradviditet, förlossning och första tiden med barnet.
Har därför lagt till en ny kategori i bloggen.

Måsbarnet