2012-11-25 10:43:01 Känslor
» Kommentarer(1) «

04.35 gick larmet på min mans brandsökare. Han har jour torsdag till torsdag var fjärde vecka. Och nu är han mitt upp i en sådan vecka.

Det blir ofta larm så det är inte alls främmande för oss att bli väckta av det högljudda pipet från sökaren. Oftast är det ofarliga utryckningar på automatlarm som går igång av misstag på närliggande företag, t.ex. fabriken. Då är han oftast tillbaka hemma inom 40 minuter.

Den här gången var det värre. Larm om att någon har ropat på hjälp på ett ställe vid sjön, ev. från vattnet, mitt i natten.

Vid sådan där tillfällen får jag kalla kårar direkt och blir klarvaken, hoppar själv upp ur sängen och coachar min trötta man ut till bilen (springer före och öppnar dörren medan han skyndar att klä på sig brandunderstället). Inom fem minuter ska brandmännen vara ombytta och klara på stationen och brandbilarna ska köra ut.

Sedan. Väntan. Lång väntan. Låg och vred mig i drygt en timme. Kollade våra dagstidningars hemsidor då och då, för att se om de skrev något om det. Brukar vara via dem som jag håller koll när N är iväg på stora larm. Men inget. Ingen nyhet på det. Vilket kan vara positivt (inget särskilt att bry sig om) eller väldigt negativt (för känsligt för tidningarna att gå ut med i nuläget).

Somnade men sov inte alls bra och drömde om massa olika scenarion.

Vaknade med barnen 07.50 och N var fortfarande inte hemma. Över tre timmar hade gått. Otäck känsla.

Nu är han tack och lov hemma och sover. De letade i ca tre timmar. Ingen människa i nöd hittad...

Jag kan inte sluta tänka på det.

Skrik på hjälp. Mörker. Sveriges största sjö. Bryggor. Vatten. Tunga blöta kläder...? Vattenfyllda skor?... Eller kom skriken från skogen?