2012-12-30 22:27:00 Högtider
» Kommentarer(2) «

2012 har varit ett fantastiskt år för mig. I januari blev jag mamma till den, för mig, finaste och framförallt snällaste lilla tjej jag kunde tänka mig.

Ett år som föräldraledig har gett mig massor med värdefull tid med alla tre barnen. Det har också gett mig tid till att andas ut och verkligen passa på att leva.

2012 har också kantats av SORG. I somras blev vår lilla busiga charmiga älskade katt påkörd. På morgonen fyllde Albin på hennes matskål och vi båda såg henne komma springandes, innan vi åkte till dagis. Någon knapp timme därefter får jag ett samtal till hemtelefonen.

Det var från djursjukhuset.

Någon hade råkat köra på Tindra och sedan tagit med henne till närmsta klinik . Jag fick veta att hon var väldigt illa skadad och att jag bara hade en kort stund på mig att fatta ett beslut. Det var fruktansvärt. Värre än jag någonsin hade kunnat tro... Min kära bonusson var bortrest, min sambo var iväg på ett viktigt jobb, min son var på dagis, min dotter sov. Jag kände mig så ENSAM.

Det kändes skrämmande att jag skulle behöva ta beslutet själv. Som från en klarblå himmel hade blixten slagit ned mitt i vårt hus. Rakt ner i mitt liv. Rakt ner i barnens liv. Hur skulle jag klara av att berätta detta för dem?...

Vet inte hur jag bar mig åt, men med tårarna rinnande ner för kinderna och gråten kiknandes i min hals, tog jag med mig Saga i bilen och åkte mot djurkliniken. Ringde en av mina närmsta vänner och fick råd. Det hjälpte mycket.

Vår älskade Tindra var alldeles för illa där an för att utsätta för operationer... Ena bakbenet var helt brutet inuti, hon hade ingen känsel från ryggen och bakåt - vilket enligt veterinären tydde på allvarlig skada på ryggmärgen...

Livet kändes avskyvärt. Horribelt. Orättvist. Operationerna skulle kosta mer pengar än vad vi skulle kunna hosta upp, och efter operationerna skulle hon ändå vara förlamad i större delen av kroppen.

Frustration. Beslutsångest. Jag var tvungen att säga de där orden. Annars låg hon där på britsen och led.

Det värsta och samtidigt det finaste - så fort jag kom in i rummet vände hon sin blick mot mig och tog ett järngrepp runt mitt hjärta. Hennes blick tycktes ropa MAMMA...! Å herregud. Jag kunde inte ens ta mig för att klappa henne (något jag såklart ångrar nu i efterhand). Det var som att... om jag gick fram till henne och omfamnade henne... Så hade jag aldrig kunnat ta beslutet.

Tindra fick en spruta och somnade in. Jag var för feg för att vara där med henne.

Två år i rad har jag nu varit så nära döden. Känt dess andedräkt mot min kind, blivit struken över armen av dess kyla, hållit andan för att inte komma för nära dess tillslag.

I år var det vår lilla söta katt som helt oväntat och alldeles för tidigt togs ifrån oss. Året innan var det min svärmor. Ni är SÅ SAKNADE. Albin har en ängel hängandes i sin lilla julgran i sitt rum, "det är farmor" säger han. Och bredvid granen står en porslinskatt med tomteluva, som han kallar för Tindra.


Ett lyckligt minne,

...I augusti gifte jag mig. På min dotters dopdag! LJUVLIGT. Alldeles lagom perfekt blev det. Inte för mycket. Inte för lite. Precis som som vi ville ha det. Jag och min MAN. :)

Den 17 december i år så hade det gått hela SJU år sedan vi förlovade oss. Om bara några dagar, nämligen den 25 januari har vi varit ett par i åtta år. Vet inte vad som har hänt med oss i år, men vi är just nu inne i någon jobbig "tjafsperiod" där vi är som katt och hund mot varandra. Vi är medvetna om det båda två, så ja... vi ska fixa detta! När det är som värst påminner vi varandra om vad mycket vi har gått igenom TILLSAMMANS och vad mycket det är värt. Det är inget vi ger upp bara sådär. Vi fortsätter att kämpa ihop. Vi älskar varandra, och det räcker långt.

2013 blir ett spännande år. 30 januari börjar jag jobba på min arbetsplats igen. Tre dagar i veckan under våren och sommaren. Kommer bli kanon!

Ta hand om er nu alla goa läsare. Önskar er ett riktigt Gott nytt år <3