Fredagskänslor
När luften tar slut.
23:34:48 » Kommentarer(0) «
Svart.
Varför, varför, varför? Vad driver en människa till att göra någon annan något så ont?
Kallblodigt.
....
Tomhet. Sorgen och förtvivlan bara växer.
09:53:07 » Kommentarer(1) «
Finns inga ord som kan beskriva känslorna. Känslorna som just nu vilar över Skoghall/Hammarö/Forshaga/Värmland.
Just nu vill vi alla bara vakna upp ur denna mardröm och få veta att allt detta aldrig hänt på riktigt.
Sorg över någon som blivit mördad. Första gången jag känner just den känslan såhär nära.
Det är vidrigt. Trots att jag aldrig kände Jens så känns allt fruktansvärt smärtsamt. I flera dagar har man nu vridit sig ut och in för att hitta svaren. Svaren på hur någon kan göra någon annan människa något sådant här ont.
Ja, för innerst inne fanns den där pockande känslan om att Jens liv redan var slut. Att allt letande borde fokusera på hans pojkvän och bil, då Jens antagligen var svårare att hitta.
Innerst inne hade jag redan gjort mig själv förberedd på beskedet. Men inte en tanke på att det hemska skulle ha skett just här. Här på våran hemort.
Chock. Våran ö är i chock. Speciellt bland alla i min ålder. I 25-30årsåldern.
Att en ibland oss har blivit en ängel. Alldeles för tidigt. På helt fel sätt.
Varmaste tankar till er som stod honom nära.
Sommaren vi vill minnas
09:46:09 » Kommentarer(0) «
Fantastisk sommar detta.
När vi var ute på sjön igår kväll blev jag alldeles full av känslor. Stora och små. Glada och ledsna.
Allt var så vackert. Himlen, vattnet, solen, min familj. Luften, fåglarna, träden, öarna. Jag fick kippa efter andan medan ögonen tårades.
Ni vet när hela kroppen fylls av kärlek. Man vet inte var man ska göra av allt som bubblar inom en.
Tankarna fladdrande mellan då, nu och sedan.
Man vill inget hellre än att bara VARA NU. Det är nog det svåraste för mig här i livet. Alltid den ständiga lilla ångestbubblan för framtiden.
Hur länge har jag kvar detta? Detta fina nu:et som doftar såhär gott, som smeker min hud precis på detta viset, som fyller mina lungor med just den här luften.
När tar denna luften slut?
Åh, jag ville bara stanna tiden. Som så många gånger förut. Fånga in allt i en liten burk. En burk som jag kan öppna precis när jag vill. För alltid. För evigt.
Glädjen i barnens ögon, när vi for fram med båten över det relativt lugna vattnet. Saga hoppade upp och ner på rumpan där hon satt. Skrattade högt. Albin hållandes ansvarsfullt i lillasysters band bak på flytvästen. Kärleken i hans blick mot henne. Den går inte att beskriva.
Och såklart vanliga avbrott mitt i det glimmande skära. Albin plötsligt sur och sprang iväg på klipporna. Mamman (läs jag) ivrig över att hinna med allt innan solnedgången. Hinna med att äta kvällsmat precis på den platsen som jag hade sett ut där på ön. Hinna ta ett härligt svalande kvällsdopp. Hinna kramas. Hinna leka. Hinna med att vara sådär overkligt lycklig som man egentligen aldrig blir.
Och pappans största mål med kvällen. Att hinna fiska.
Kantstött blir det alltid. I alla fall i våran familj. Men vad gör det om hundra år? Redan om några månader minns vi bara det allra bästa.
Snupplan 1,5 år
11:00:16 » Kommentarer(0) «
Haha, kärt barn har många namn sägs det. Håller knappt ordning själv på alla smeknamn jag har till mina godingar.
Snupplan, ja Saga alltså, hade sin 1,5-årsdag den 27 juli. Vi firade inte, men såklart måste jag ändå göra ett litet collage med bilder. Så här kommer det, tillsammans med en stor blöt grattispuss från mamma, pappa och syskonen Philip & Albin:
