Klockan tickar.
18:04:40 » Kommentarer(4) «
Här rullar livet på. Kanske aningen för snabbt eftersom jag varken hinner med min kära blogg eller min kära sambo.
Jag och N har glidit ifrån varandra på sista tiden... Jag vet så väl att vår kärlek finns här mellan oss i både uppförs- och nerförsbackar i livet. Men ibland blir det bara så fel. Det blir ingenting. Vardagen bara snurrar på och då gäller det att hålla hårt i det man har, att inte tappa bort varandra, att bevara den där känslan av att man går hand i hand igenom allt.
Någon gång under se senaste veckorna så känns det som att våra händer drogs isär lite grann och jag längtar så himla mycket efter att få tag om hans hand igen. Jag avskyr den här känslan. Har nog faktiskt aldrig känt den med N någon gång förut. Och att jag nu känner den är så fruktansvärt skrämmande.
Jag älskar honom. Jag älskar honom obeskrivligt mycket. Men jag älskar ju våra barn så ofantligt mycket också. Och det är nog där skon klämmer. Att när vardagen är snabb och händelserik och innebär mycket jobb för oss båda, då prioriterar jag barnen. Jag sätter dem alltid främst vad det än gäller, men just nu är det bara det och inget mer jag orkar med på kvällarna. När barnen är i säng slår tröttheten ner över mig som ett spöregn från klarblå himmel. Jag bara måste få sova NU. Det är en sån jävla tråkig situation men hur ska jag göra när jag är så trött så jag somnar ett par minuter efter jag har lagt huvudet på kudden? Hur ska jag kunna vara glad och go och social efter nio på kvällen (som är den enda tiden vi har möjlighet att bara vara jag och han)?
Jag är ingen kvällsmänniska. Han är kvällsmänniska.
Jag vill somna tätt intill honom. Han vill varva ner i soffan med en påse popcorn och gärna en öl. Jag orkar inte se en film efter nio en vardagskväll. Han älskar att se på film efter nio en vardagskväll.
Längtar efter att känna hans varma starka armar runt min kropp. Jag vill pussa hans kind och berätta för honom vad mycket han betyder för mig. Vill möta hans blick och fångas av vår kärlek, jag vill så gärna känna glöden.
SPA-helgen som blev inställd skulle vara sååååå mycket värd nu. Den behövs. Den känns livsviktig. Men just nu känns det som att det inte finns en enda helg som passar. Det är ju inte bara att dra. Helgen måste matcha mina föräldrars planer, det vill säga det måste vara en helg som är fri för dem. Sedan är det ju inte helt fel om min bonussons mamma kan tänka sig att umgås med sin son den helgen heller. Men det är absolut inget jag räknar med. Mina föräldrar och hans mormor har alltid varit pålitligare i det avseendet. Hm. Eller i alla avseenden förresten.
Nu gör jag ugnsgratinerad falukorv och väntar spänt på att min kärlek ska komma hem från en brandövning. Klockan tickar. Ska vi hinna finna tillbaka till varandra innan klockan slår nio?
Ni ska se att det snart blir bättre. DU (ni) är ju medvetna om det och det är ju kanske det viktigast för att kunna göra en förändring om det behövs i tid..eller som ni pratat om spaahelgen å tanka kärlekstanken. En klen tröst kanske men mina ögonlock faller ihop vid 21 snåret åxå å lägger jag mig efter 22 är jag trött å sur som ett bi dagen efter. Vi är nog många mammor med de egenskaperna. Men glöm inte att du är världens bästa mamma som älskar dina barn.. va vore de utan din/er kärlek. Styrkekramar från oss till er underbara!
ps. Philip får gärna sova hos oss någon helg när H är här. kram
Usch vad tråkigt när man hamnar i sådana perioder, jag har inget bra att säga men jag tänker på er och håller tummarna för att ni finner lite tid för varandra i allt vardagskaos. Om ni inte kan vara borta en hel helg kanske ni ändå kan få barnvakt en natt och bo på något hotell här i stan? Det brukar ju vara skönt att komma bort så man slipper tänka på allt runt omkring. Kram
Vad vackert och skört du skriver om dina innersta känslor Anna! Även om det såklart är en jobbig situation. Anledningen till att jag tycker inlägget är så fint är för att det verkligen märks (mellan raderna) att er kärlek och er familj är så stark!!! Jag tror att situationen nu kanske handlade mycket om att ni fortfarande håller på att vänja er vid omställningen med jobb för er båda och dagis för lille A. Ni håller liksom fortfarnde på att hitta era "nya" platser i vardagen. Det måste ju va en stor skillnad för alla i familjen, både praktiskt och känslomässigt, att ni är ifrån varandra mer nu. Hoppas nu bara att ni kan få till den där helgen du och N! Önskar så att jag kunde hjälpa till på nåt sätt, säg till i så fall! Massa kramar från andra Anna!
Vännen... Jag tror (tyvärr) att det du känner är ganska vanligt - om inte väldigt vanligt. Jag funderar själv över mig och mitt beteende. Varje morgon skriver jag en lapp till mina älsklingar där jag talar om att jag längtar tills eftermiddagen då vi ses. När jag kommer hem är jag glad! Som jag har längtat! Sedan händer något. Jag blir irriterad över minsta lilla. Och Erik bara accepterar situationen. Jag förtjänar inte det. Men jag har världens bästa sambo och barn - har inte alla det ;) Det vänder för er, Anna, och kom ihåg: utan dalar finns heller inga toppar! Jag försöker tänka så! Stoooor kram!
