2009-11-03 21:10:43 Vardagsbabbel
» Kommentarer(5) «


Albin mår bättre, har varit feberfri idag, men är fortfarande hostig och spyr slem ett par gånger varje dag...

Jag har det fullproppat i kalendern nu på dagarna, vilket jag är väldigt tacksam över men det är allt lite krångligt att puzzla ihop det när någon behöver vara hemma med snussisen. Har haft världens tur igår och idag, då mina föräldrar har ställt upp och varit barnvakt halva dagarna. Och älsk har varit hemma de andra halvorna.

Under eftermiddagen fick vi världens lyckligaste beslut (ja, det kändes faktiskt så för oss). Älsk får behålla sin anställning!! Puuuh. Som vi har väntat på detta besked, och haft en inre oro för vad det skulle bli med oss om han förlorar sitt jobb. I drygt ett halvår har vi vetat att över 80 personer ska varslas på fabriken där han arbetar, men ingen har vetat vilka det skulle bli. Vi är väldigt glada över att N klarade sig, och jag är väldigt stolt över honom som bara har jobbat där i cirka ett år och ändå fick stanna kvar medan många som har arbetat där i massvis med år får gå hem. Det borde betyda att han är uppskattad. Självklart är jag ledsen för de andras skull, det här är inget som någon ärlig och snäll människa ska behöva genomlida och det är uschligt att så många familjer kommer drabbas av varslet. Samtidigt kan jag ju inte låta bli att vara glad för vår skull. Jag vågar inte ens föreställa mig vad som hade hänt med min familj om N blev av med jobbet...

Det sjuka är att fabriken där N jobbar går väldigt bra, men att nedläggningar över lag i den stora koncernen som driver fabriken orsakar dessa varsel.

Över till något helt annat: När jag kom hem från jobbet var Albin sååå uttråkad. Vad man än gjorde var han som en hal ål som bara gled en ur händerna. Riktigt grinig var han också. Inget föll han i smaken om man säger så.

Så jag föreslog att vi skulle gå ut och åka bilen. Då blev han tyst och försökte själv sätta på sig sin mössa. Väl ute var han som en helt ny människa, oj vad underbart livet plötsligt var för det lilla livet.
- Titttthaa! sa han och pekade på fullmånen som lyste skarpt på himlen.
Sedan började han småspringa mot grannarnas hus där hans kompis Leo bor. Albin vinkade för fullt mot deras köksfönster trots att vi inte såg någon där inne. Vinkningarna fortsatte glatt och intensivt när vi tog bilen till affären och även inne i affären vinkade han till allt och alla så det stod härliga till. Då smälte mitt mammahjärta och hans sura miner var nästan helt bortglömda.


♥